Vad som helst som gick sönder, så kunde han fixa det.
Vad som helst som skulle byggas så kunde han göra det.
Han utbildade sig till smed och mekaniker, jobbade bl.a på en bilverkstad i Hästveda där han fick meka med dåtidens bilar, han sa att han blev mer eller mindre expert på att skruva på T-fordar.
Han tillhörde ju den generation som blev inkallade under andra världskriget, och under beredskapen flyttade han till Sundbyberg, där skulle han bli kvar resten av sitt liv.
Han träffade Alva från Hälsingland (se fliken Alva Alm).
Och bildade familj.
Han bodde på sturegatan 31 under i stort sätt hela tiden.
Han flyttade in i ”gamla 31:an” dvs det hus som stod där innan det hus som finns där nu!
När det skulle rivas för att ge plats åt det nya huset så hade han blivit lovad en lägenhet där.
Han kom att fungera som en slags ”hustomte” där i nästan alla år, en portvakt och fastighetsskötare i en och samma person.
Så snart nånting gick sönder i kåken, så var han där och fixade det
Om ett element skulle luftas, eller kran packas om, eller om nån hade tappat nåt i springan i hissen ner i hisschaktet så kom kom han och fixade det.
Han jobbade ju samtidigt med sitt ”ordinarie” jobb, under min barn och ungdom så var det ute på FFV
i Solna(det som numera heter ”ÖB” )på den tiden så hette det ”förenade fabriksverken”.
Där han fungerade som en slags avdelningschef.
Han var destutom aktiv i föreningslivet, både i SSU (under ungdomsåren) och Solna skytteförening, där han var med i styrelsen och var ungdomsledare.
Han var bl.a med om att bilda Sundbybergs fotoklubb.
Under senare år så blev hans och Alvas stora intresse framför allt barnbarnen.
Det känns bra att han hann träffa Olivia.
Han var som sagt Sturegatan 31 trogen under sin tid i Sundbyberg, därför kändes det bra att få en minnesplakett vid trädet som finns under köksfönstret där han bodde mellan 1939 fram till sin död
6 september 1999.
jag var den sista i familjen som träffade honom.
Han låg nere på Sundbybergs sjukhus för att återhämta sig efter ett fall.
Han hade ramlat och slagit sig hemma när han skulle klättra upp på en pall för att ta ner en bok överst i bokhyllan.
Då hamnade han först på KS, men blev sen flyttad till Sbbs sjukhus.
Eftersom mamma inte orkade sköta honom i hemmet.
Hon var ju ingen ungdom längre hon heller.
Hon ringde till mig på jobbet och bad att jag skulle åka ner till honom för att hämta hans glasögon,
han hade tydligen somnat med dom på sig och i sömnen haft söder skaklarna.
Optikern hade lovat att fixa det, så snart jag hade hämtat dom.
Så jag åkte ner dit och såg en liten gubbe utan glasögon som tittade lite ledset och förvånat på mig när jag kom, jag var lite ovan att se honom utan glasögon.
Han destutom blivit väldigt smal och hopsjunken.
Men han var glad att jag kom.
Jag tog glasögonen och sa att jag skulle komma tillbaks i morrn med dom lagade.
Han sa att det skulle nog bli bra.
Det var det sista vi sa till varandra.....
Dagen efter ringde min mor och sa att pappa hade somnat in.....
SAABEN
om min mamma här:
som rekryt 1938
